Söndag

Kom hem från Ludvika idag, känns jobbigt att bara så träffa dig någon helg då och då. Men helgerna med dig är dom bästa stunderna i livet just nu, det spelar ingen roll vad vi gör utan att bara få vara nära dig och känna dina armar runt mig får mitt hjärta att slå ett extra slag. Men på samma gång är jag så jävla rädd, rädd att förlora dig och inte få träffa dig mer.

Du är 70 mil bort just nu och i ett helt annat land, och det känns som tiden sniglar fram just nu. När jag är med dig så går tiden så fort, känns nästan som att klockan går snabbare bara för att. "I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears"

Jag är så rädd för att bli sviken och lämnad, jag borde sluta oroa mig och börja se på dom bra och glada sidorna iställe och njuta av att få vara med dig, men när man tittar på klockan och ser att 12 timmar har bara flygit iväg blir man sur på riktigt. Det är så orättvist! Sen när man inte vet vart man har dig eller vad du riktigt vill så blir man nästan galen.

Men du gör mig så jävla glad, och det är skönt att äntligen få le och skratta på riktigt. Du finns alltid i mina tankar.


Snart dags för skola igen, och jag blir fan galen snart. jag vet inte ens om det känns värt att gå i skolan om jag ska vara ärlig. Jag vill egentligen inte men jag försöker stå ut.